Från Pajala åkte vi hela vägen upp till Nordkap. Det var riktigt spännande att se landskapet förändras ju längre norrut vi kom. Det liknade inget som någon av oss tidigare upplevt eller sett, trots att vi vistats mycket i den svenska och norska fjällvärlden.

Renar fanns det gott om överallt häruppe.

Och här gick sista tunneln över till Nordkapp 212 meter under havet. I den här tunneln färdades också de cyklister och vandrare som skulle till Nordkap, så det gällde att köra sakta och vara uppmärksam. De hade satt otäcka, tjutande ljud alldeles vid tunnelöppningarna för att inte renarna skulle ge sig in där också. 🙂

Det var fascinerande med alla små hus här på Nordkap. Så utsatta för väder och vind. Inget skydd och vad lever egentligen människorna av här ute i det karga?

De lever förstås av rennäringen. Och så upptäckte vi något som ingen av oss visste förut: att det finns sjösamer. Det här är deras båtar i sjösamebyn. 🙂

Och så lever de på turisterna förstås. När vi kom upp till själva Nordkaps-spetsen så fanns det en hel turistanläggning och vi fick betala in oss. Hasses snopna min när hans nyligen uttagna norska femhundring försvann i ett huj är obetalbar, men vi betalade snällt för att få ta dessa bilder. Och logga cachen som finns där förstås! 😀

Efter att ha beundrat den här platsen vid världens ände åkte vi ner en bit i en dal och slog upp vårt tält. Vi trodde att det skulle vara lite lä därnere i dalen, men den visade sig vara ett riktigt blåshål där vindarna tog i så att vi nästan trodde att tältet och bilen skulle lyfta. Det blev en natt med dålig sömn och på morgonen fick vi nätt och jämnt ihop tältet igen i blåsten och regnet.

Det här var ett första blogginlägg om Nordkap. Lite enkelt på grund av seg uppkoppling, men det kommer mera från den här fascinerande och spännande delen av världen…

Tack för nu från oss! 🙂