Igår packade jag ryggsäcken, tog med tältet och gick till Floboskogen för att övernatta ute i naturen. Detta blev månad nummer 36 på raken i utmaningen minst-en-utenatt-i-månaden. Den här utmaningen började Hasse och jag med tillsammans, men i somras fick han tyvärr avbryta p.g.a sin envisa förkylning. Sedan dess är det jag som hållit ställningarna på egen hand. Tre år med minst en utenatt i månaden! Tamtadaaa! 🙂

Jag gick hemifrån tidigt på eftermiddagen för att hinna sätta upp tältet innan solen gick ner. När jag kom fram hittade jag fin plats i skogen, satte upp tältet och gick sedan ut för att försöka hitta lite torr ved till en brasa.

Det var inte helt lätt att hitta torra pinnar. Allting är ju så fuktigt och blött efter den senaste tidens myckna regnande. Jag fick ändå en fin promenad på Flobostigen i mitt sökande. Löven på marken glittrade så fint av vattendroppar som speglade sig i eftermiddagsljuset.

Det känns så härligt att gå på lövklädda stigar. Här, i bilden nedanför, låg de gula löven som en fin mosaik. Ett naturens konstverk.

Under stora och yviga granar går det att hitta torra kvistar, även när allt annat är blött och fuktigt. Jag samlade ihop en hel hög. Medan jag släpade dem uppför slänten i skogen så började solen gå ner. Jag stannade en stund för att fånga den brinnande himlen.

Det var inte lätt att få igång brasan i den blöta eldstaden. Man får vara riktigt envis och uppmärksam. Efter en lång stund, samtidigt som mörkret föll, så knastrade en mysig eld.

Den nästan fulla månen syntes bakom träden. Tyvärr fick jag inte till någon bra bild, då månen skymdes av grenar. Man kan ändå ana stämningen.

Stjärnorna tändes också. Det är så underbart att vara ute i skogen när det är stjärnklart. Långt borta från alla gatlampor och hus. Jag tog fram liggunderlaget och låg sedan på rygg på eldstads-bänken och blickade ut i vintergatan. Jag fick gå ut i mörkret och leta efter mera ved. Då är det skönt att ha en bra pannlampa. Sedan satt jag och myste under stjärnorna tills det var dags att krypa in i tältet och ner i sovsäcken.

Just innan jag somnade hoade en uggla. Det lät som en kattuggla, det klassiska ljudet av ugglehoande. Så mysigt och tryggt det kändes att ugglan fanns där i skogen utanför. Här kan du lyssna på ljudet från en kattuggla.

Jag somnade gott, drömde massor och vaknade sedan i gryningen. Då låg jag kvar en stund och lyssnade på morgonljuden. Små fåglar som kvittrade lite försiktigt, smådjur som prasslade lite ute i terrängen, en bil som brummade i fjärran. Korpen flög förbi på sin vaktrunda och ropade till sin partner på den andra sidan av skogen. Det var inte alls kallt, men lite fuktigt i tältet. Till slut var det ändå dags att kliva upp och starta denna dag. Jag fick upp ångan när jag gick en tur i skogen för att leta mera ved.

Snart var frukostbrasan igång, och i den sotiga pannan värmde jag vatten till gröt och te.

Det var mysigt att sitta här mitt ute i skogen och njuta av den milda, men halvmulna dagen. Snart var det dock dags att plocka ihop tält och utrustning och påbörja vandringen hemåt igen. När jag kom hem kände jag mig lite stolt att jag fixat det denna gången också, trots det tidiga mörkret och den blöta skogen.

Tre år på raken med minst en utenatt i månaden, det är inte illa! Grattis till mig! 🙂 Jag kommer att fortsätta med denna utmaning så länge det känns roligt och inspirerande och det gör det fortfarande. Visst saknar jag Hasses sällskap, men det känns också som att jag växer av att klara av övernattningarna på egen hand. Det är något magiskt med att vara ensam ute i skogen. Man uppfattar alla ljud mycket starkare och på nätterna får man träna på att hålla rädslorna i schack. Det lyckas jag bättre och bättre med. Jag känner mig väldigt trygg. Skogen är som hemma för mig.

Här nedanför, en arkivbild som får representera min kärlek till skogen och naturen. ❤

❤ Tack för att du vill följa med på turerna och trevlig helg! ❤