Norsk vinge ovan molnen

I onsdags blev det så dags för Annika att ta de norska vingarna och flyga till studenten i Uppsala. Det blev en lång,  intensiv och härlig dag och i kvällningen var jag tillbaka på Stavangers flygplats här i Sola. Här väntade en glad nyhet att intyget jag väntat på äntligen kommit fram, så på måndag ska jag in till min nya arbetsgivare och skriva jobb-kontrakt! 🙂

Igår firade vi Sveriges nationaldag genom att ta en tur upp till Traelen som är en utkikspost vid havet med en bunker på toppen. Kvällen var otroligt stilla och fin, vilket är ovanligt här då det brukar blåsa mer eller mindre konstant. Till och med måsarna och tärnorna satt och  tog det lugnt som om de också njöt av stillheten och ron.

Njuter av stillheten

Vi började gå rätt sent och på stranden var det bara några få människor ute. Solnedgångsljuset var fantastiskt vackert. Vilket skådespel. Mycket bättre än att sitta inne och kolla på TV. 🙂

En stilla kväll vid havet

När vi gått de två kilometrarna och kommit upp på toppen av udden tog vi lite foton av den fantastiska utsikten.

Hasse njuter av utsikten

Det var då det hände… Mitt i allt det otroligt vackra och stilla kom det som från ingenstans ett helt gäng stora ungtjurar springande mot oss. Hjälp! Jag blev lite skärrad och vi drog oss ut mot klippkanten där de här djuren (förhoppningsvis) inte skulle kunna följa efter oss. Hasse mumlade någonting om att kossor är ju snälla. När jag talade om att det här inte var några kor utan unga tjurar så såg även Hasse lite blek och skrämd ut. Här tog jag en bild av några ur gänget, med bunkern och några stenblock som betryggande värn emellan.

Tjurarna bevakar oss

När pulsen gått ner och adrenalinet sjunkit något så började vi fundera på hur vi skulle ta oss härifrån Det var bara just häruppe som klippkanten var så här snäll att gå ut på och det var långt till själva staket-kanten av hagen där övergången var.

Annika på den trygga klippkanten

Vi bestämde oss i alla fall för att söka efter cachen som låg just vid dessa klippkanter och den hittade vi alltmedan tjur-gänget följde efter oss på några meters avstånd och nyfiket kollade in allt vi gjorde. De kändes som ett gäng busiga tonåringar. De buffade och stångade lite mot varandra och tyckte säkert att det var jättekul att de hade fått besök av nya ”lekkamrater” i hagen. Vi beredde oss på en lång kväll här vid klippan i solnedgången. Men så plötsligt var det som om de tappade intresset för oss. En av dem började släntra bortåt, nedför kullen och de andra hakade på. Till slut var det bara en ”slyngel” kvar och man såg hur han riktigt våndades: ”Ska jag verkligen lämna de här roliga typerna?”  Till slut bestämde han sig också för att springa efter de andra. Puh! Vår ofrivilliga fångenskap på klippan var över.

På vägen tillbaka

Behöver jag säga att vi raskt såg till att förflytta oss ut från den här hagen? 😀 Sedan kunde vi fortsätta att njuta av den här magiska kvällen och solnedgångsljuset. En häger satte sig och poserade så fint i strandkanten.

En häger vid havskanten

Hasse hittade ett fält med lila blommor som han fångade så här fint. Kanske hade detta varit något för alla Ferdinand-typer vi just mött däruppe på kullen?

Ferdinands blommor

Ja kvällen var magisk och vi dröjde oss kvar länge vid den vindstilla stranden. Till slut var vi ändå tvugna att ta de sista bilderna för den här kvällen,  gå hem till vårt lilla bo och krypa till kojs.

Sista solnedgångsljuset

Vi somnade gott efter den här kvällens både sällsamma och spännande upplevelser. De unga tjurarna gav oss ett minne för livet och nu skrattar vi gott åt det hela, men det var riktigt läskigt när vi var mitt uppe i det. Tänk vad man får vara med om när ger sig ut på geocaching.

Trevlig helg!