Tillbaka i Norge igen och min sista semestervecka så bestämde vi oss för att göra en längre tur för att ge oss på ett riktigt äventyr. Hasse hade hört talas om en ny Via Ferrata som öppnade i början av juni i år i Valle Kommun här i Norge. En Via Ferrata är en klätterled där det finns både steg av järn som underlättar klättringen samt en vajer som man sitter säkrad i under hela klättringen. Vi blev båda sugna på att pröva på denna Norges och (kanske) Norra Europas längsta Via Ferrata med sina 550 höjdmeter och 1,5 kilometer lång vajer. På onsdagen tog vi oss de 15 milen till Helle i Rysstad. Vi stannade vid foten av berget för att kolla in detta mäktiga fjäll.

Bilden ovan är för att visa perspektivet. Här nedan ser man nästan hela Straumsfjellet med början och slutet för klättringen.

På torsdagens morgon gick vi upp till startpunkten och började vår klättring. Vi hade våra aningar om att detta skulle bli en tuff tur och det blev det i alla bemärkelser.

Bit för bit forcerade vi det här berget. Här klättrar Annika alldeles i början, men ändå högt över trädtopparna.

Vi hade behaglig skugga hela förmiddagen. Perfekt klätterväder. 🙂

Vissa partier var mer krävande än andra och då vi klättrat lodrätt upp en bit var det skönt att nå en liten hylla där man kunde ta en liten paus och våga ta fram kameran. Något som vi inte vågade i de brantaste partierna.

Här kunde vi beundra den magnifika utsikten.

Vi klättrade oss allt högre och efter ett par timmar nådde solen även till denna sida av berget.

Här nedan är utsikten skymd av några träd som växte på klippkanten.

Det ser kanske lätt ut med stegjärn på klipp-väggen så här, men det var ett par passager med överhäng som var riktigt svåra att forcera. Man känner sig ganska liten när man hänger på en klippa med så mycket luft under fötterna.

Med våra relativt otränade kroppar och med våra tidigare fyra Via Ferrata-klättringar som erfarenhet så var detta ändå precis på gränsen för vad vi klarade av. Hade vi vetat innan hur jobbigt det skulle vara både fysiskt och mentalt så vet jag ärligt talat inte om vi skulle gett oss på det här. Ibland är det bra att man inget vet på förhand. För oj vilken härlig känsla det var att nå toppen och slutet av denna vajer. Vi hade fixat det och det kändes som att vinna högsta vinsten! 😀

Så här nöjd var Hasse.

Uppe på toppen fanns det ett fint vindskydd. Där satt vi en stund och begrundade denna tuffa utmaning.

Vi tog förstås en topp-bild.

Här nedan ser du utsikten från toppen, åt söder och åt norr.

Sedan var det ”bara” att ta den långa vägen, stigen, ner igen. Vi var riktigt trötta men otroligt nöjda och glada då vi kom tillbaka till bilen igen efter åtta timmar. Det här blir en upplevelse som vi kommer att leva länge på. För intresserade geocachare så finns det två cacher på den här turen. Via Ferrata – Valle är placerad på vägen upp, inte så väldigt långt från toppen och Via Ferrata – Straumebolten finner du vid en häftig plats på vägen ner. På den senare var vi faktiskt FTF (First To Find). Det blev en rolig bonus, men det känns ändå fjuttigt jämfört med känslan av att ha besegrat Straumsfjellet. 😉 Vi skulle absolut ha gett oss på den här klättringen även om det inte funnits geocacher här.

I nästa inlägg ska vi visa alla vykorts-vyer vi såg på vägen till och från Valle.

Tack och hej

från två bergsklättrare (läs amatörer) som efter två dygn fortfarande är ömma i alla kroppens muskler. He he! 😀