En utenatt med vårkänsla

Igår var det dags att ta sig an Februari månads utenatt – den 40:e månaden på raken för mig i utmaningen Minst-en-utenatt-i-månaden. Jag tog mig till Flobostigen som ligger mellan Semla och Andra Sidan här i Fagersta och denna gång gick jag till det fina vindskyddet som ligger här. Nu var det helt snöfritt på Floboängen. Det var till och med lite torrt i fjolårsgräset. Det har gått så otroligt fort med snösmältningen.

Jag satte mig i vindskyddet och bara njöt av stillheten och tystnaden. Det var inga fåglar som sjöng och man hörde inte några trafikljud. Det var så stilla att man hade kunnat höra en knappnål falla. Så underbart! Lite senare på eftermiddagen började fåglarna kvittra och jag satte igång att samla ved till en brasa. Snart sprakade en mysig brasa vid vindskyddet.

Jag njöt av brasan, fixade min middag över elden och satt sedan och såg himlens skiftningar i solnedgången. En koltrast började sjunga precis efter solen hade gått ner. Koltrasten har en så vacker och melankolisk sång. När koltrastarna börjar sjunga känner man verkligen hopp om våren. ❤

Snart gick fullmånen upp bland skyarna i horisonten. En sådan magisk februarikväll.

Fullmånen lyste så fint hela kvällen medan jag satt vid brasan och myste.

Sent på kvällen hörde jag en kattuggla hoa. En hare skrek sitt gälla och lite dramatiska skrik och en räv skällde till. Det var spännande att sitta och lyssna till naturens alla ljud, ackompanjerade av den knastrande elden. Kattugglan hoade långt borta även när jag lagt mig i sovsäcken. Det är ett så härligt och magiskt nattljud. Jag somnade snart, sov gott och vaknade i gryningen av att koltrasten började sjunga igen. Det hade börjat ljusna lite vid horisonten, men jag låg kvar en stund och njöt av koltrastens serenader. Efter en stund fylldes himlen av så vackra färger så jag lämnade sovsäcksvärmen för att gå upp och föreviga denna vackra soluppgång.

Snart hade jag fått fyr på brasan igen.

Det var lite molnigt ett tag på morgonkulan, men snart kom solens strålar igenom molntäcket och lyste rakt in i vindskyddet.

Jag dröjde mig kvar länge den här förmiddagen. Det var så härligt med vårsolen, fågelsången och den blå himlen.

Snart var det ändå dags att bege sig hemåt igen, mycket nöjd med mitt dygn ute i den underbara vårnaturen. Här nedanför är en selfie från vindskyddet och en bild på min lilla lägerplats. 🙂